Veckans sanning.

Vänner.
Jag har inte ett överflöd att ösa ur. Två riktigt bästisar har jag haft genom livet. Den ena tappade jag kontakten med när vi var i tjugoårsåldern (hon flyttade till Norrköping b la) den andra svek ett förtroende å det grövsta och efter det hade jag stora svårigheter att lita på henne igen. Vi är inte ovänner men tilliten är borta och därmed också glädjen över att vara någons bästis.
Jag har svårt att hitta riktigt bra vänner men jag har en som jag tycker så väldigt mycket om och det är bästaste L. Min promenadkompis, semestervän, mamma till fjortisens bästis. Hon har inga krav, tar mig för den jag är och det är så skönt att alltid i alla lägen vara den man är!
Jag har alltid haft det jobbigt bland grupper med tjejer/kvinnor. Jag orkar inte gapa högst eller kräva att vara medelpunkten, har svårt att spela en annan roll än mig själv. Jag är en blyg person som blir tyst i större folksamlingar (om jag inte har något att säga så klart), vill inte tränga mig på hos folk och är rätt tråkig faktiskt eller ordentlig skulle man kunna säga. Som ung kvinna hade jag väldigt dålig självkänsla och självförtroende men ju äldre jag blivit ju mer lever jag efter " skit i vad andra tycker huvudsaken är att jag står ut med mig själv" och tack och lov för det! I ett litet samhälle är det lätt att det blir prat om både den ena och den andra och det är just sådant jag tänker bort med "jag duger bra som jag är" eller vad man nu ska säga och så bestämmer jag själv vad jag vill och har lärt mig att säga NEJ när jag inte vill något eller inte håller med! Det är en bonus man får när man är 43 år, att inte vara så jävla pretentiös och ambitiös. Orka!!! (som fjortisen skulle sagt)