Igår var

jag superirriterad.
På maken.
Egentligen hade han inte gjort något utan det var nog bara det att han existerade.
Eller andades.
Stackars sate.
Jag tror att det är mina hormoner. Pendlar mellan att vara himmelskt harmonisk till gräsligt grinig och gråtmild. Flera gånger per timme dag. Det är liksom som så att jag måste säga till mig själv (i mitt huvud) på skarpen att "Skärp dig!" innan jag reagerar. Hormonerna spelar en spratt mest hela tiden. Ungefär som när man vara tonåring och på väg att bli vuxen.

Jag tycker inte det är roligt att bli äldre.


Pöss på er.

Vad är det som är så svårt att fatta?

När jag dammsuger så hörs det. Nu menar jag inte att dammsugaren för väsen, jag menar moi in person. Så mycket svordommar och andra fula ord som kommer ur min mun är inte att leka med. För hur det än är så finns det alltid någonstans sladden fastnar, slangen viker sig så att det suger vakuum, dammsugarpåsen måste bytas, saker  är inte upplockade, mattor som sugs fast och en helskottas massa annat onödigt krafs liggande på helt fel plats.

Milt uttryckt!

Nu infinner sig massflykt av familjen från de rum jag och Fru Miele vistas i. Döttrarna stänger in sig på sina rum, maken går ut osv och kvar går jag och mina superhormoner som alla är programmerade med PMS. När dammsugaren tystnar och är bortställd
kommer dom tassande och undrar varför jag är arg!!
ARG? JAG? *fattar ingenting* Jag "bara" dammsuger jue!
Livet är underbart! *ironi*

Pöss på er.

Hur man ger...

...mamma Gafflan en hjärnblödning.

Här kommer receptet.

*En stor del tonåring. Gärna i 14-års åldern (snart) och som jag brukar kalla för yngsta. Detta är en viktig del för det funkar tyvärr inte med en 17-åring (snart) som kallas äldsta för hon tänker igenom saker innan hon gör dom.

*En lagom stor del skitväder med regn, rusk och blåst så att det blir mörkt både ute och inne för då tänker yngsta på myyyys med levande ljus.

*Ett litet värmeljus. Gärna sådant som egentligen ska kasseras och bara kommer att brinna kort tid och bli extremt varm och flytande blixtfort.

*En tändsticksask eller annan tändare av något slag.

*Ett bord som underlag. Ta gärna ekbordet i teverummet. Mamma Gafflan blir skitglad om man använder det som experimentplats av alla olika slag.

*Tänd ljuset som står på ekbordet i sin lilla aluminiumkopp.

*Gå på toa och "glöm" bort att du tänt ett litet ljus och att det står på ekbordet.

*Bakas i högst två-tre minuter eller tills du känner på lukten att det osar bränt.

Resultat:
Ett runt fint brännmärke på bordet och hjärnblödning åt mamman.

Nyetsat och fint eller brännmärkt om man vill.

Jo, det var kamouflerat också, med ett underlägg till glas...så där lite random placerat på bordet. Som om jag inte skulle märka det när jag är nästan manisk med att stapla underläggen i hög så fort dom inte används.
Hon hade ju sån "tur" med att välja en av mamma Gafflans "bättre" (läs i inlägget nedan om ni inte redan gjort det) dagar också. *ironi* Att säga att jag kokade av ilska är en underdrift. Bara så att ni vet.
Pöss på er.

Tänk er...

...den där känslan när man känner sig lätt i kroppen.
Inget vatten som skvalpar runt och känns jobbigt. Ringarna (om du har sådana) går lätt som en plätt att ta av och på, nästan så att dom är för stora.
Magen är inte ett endaste dugg svullen. Du känner dig smal till trots för volanger eller bilringar. Benen känns fjäderlätta när du går. Liksom studsar fram och inget känns ansträngande. Flåset i uppförsbackarna under powerwalken/promenaden/joggingturen är inte ett dugg besvärande och det känns bara skönt att få jobba med kroppen lite. Så skönt liksom!
Tänk er den där härliga känslan i kroppen och så lägger vi till lyckokänslan, gladkänslan, roligt/gårbrapåjobbetkänslan, nöjdmedlivetkänsla, alla härliga känslor som finns.
Känner ni?

Så känns det inte idag!
PMS tror jag det kallas och då är allt precis tvärtom.
Dé vá lá roligt dåe...

Pöss på er.