Ibland är hon synlig men väldigt ofta är hon osynlig. Satt på undantag. Inte riktigt "en i gänget" eller självklar.
Nu är hon inne i en mörkare period av tvivel, ledsamhet och depp och av att vara osynlig.
Hon försöker verkligen. Jobbar på att vara social, trevlig, glad, generös, rolig och väldigt ofta bjuder hon in sig själv för att överhuvudtaget få lov att vara med.
Det tog till en bra bit in i tvåan på gymnasiet innan hon mådde bra efter att högstadiet varit turbulent. Nu går det utför igen. Hon har alltid gått sin egen väg. Vi har uppmuntrat det men det gör det också att det är svårt att passa in. Man ska ju vara mainstream och gilla och tycka samma som alla andra. Skitsnack säger jag!
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är bara en mamma.
Jag kan inte be henne göra det jag skulle gjort (i vuxen ålder) alltså be dom som förpestar livet för henne att dra dit pepparn växer. Det går inte. Jag försöker få henne att fokusera på annat. Förklara att bli vuxen handlar om mognad. Mentalt. Erfarenhet som man får med åldern. Och om att våga göra val. Bra val, obekväma och obehagliga val. Som vuxen kan man välja att skita i att lägga tid på "drama" och att reta sig på obetydliga saker. Jag har gjort det. Vill någon prata skit so fine! Jag orkar inte bry mig men att få en ung vuxen att förstå det är inte lätt. Mammahjärtat blöder och jag vet inte vad jag ska göra mer än att lyssna på henne när hon vill prata. Jag knyter näven och tiger och tänker att det säkert skulle vara lättare om vi bodde i en stor stad...eller inte...
Pöss på er.
