Mitt i steget.
Mitt i jobbiga uppförsbacken på promenaden.
Mitt i mitt pressande av mig själv...
...så drog jag efter andan i den klara höstluften och satte blicken högt och långt fram...
och då! Just då kände jag den! Den där känslan av att vara tillfreds, glad och otroligt lyckligt lottad över vad jag har. Ödmjukt fick jag vika ner mig för känslan jag letat efter under ganska lång tid men haft lite svårt att finna.
Det var LYCKAN!
Tänk att jag hade den inom mig hela tiden men liksom glömt att titta och leta lite djupare. Som att träffa en kär gammal vän.
Pöss på er.
