På riktigt.
Jag undrar.
Vad är det som gör att människor inte tror att det som säger, skriver, gör eller visar inte uppfattas som enormt sårande?
Vad är det som gör att vissa människor blir utsatta och andra inte?
Vad är grejen?
Jag fattar inte!?
Vad är det som gör att en del ser sig själva som för mer än andra och inte kan se förbi sina egna brister eller dåliga egenskaper. Ingen är ju perfekt. Långt därifrån.
Jag har själv upplevt att inte passa in (och passar väl egentligen fortfarande inte in) men jag är vuxen nu och tänker "who cares". Fast det är ju inte sant. INTE ETT JÄVLA DUGG om jag ska vara ärlig. Och det tänker jag vara. Jag försöker ALLTID se det goda i varje människa. Jag ser det som en bra egenskap hos mig själv men också en dålig. Många minor har jag stött på. Krossats men rest mig upp. Skakat av mig resterna av det jag trott jag hade och fortsatt. Framåt. Uppåt. Stoltare. På min väg. Min egen.
Jag är en människa. Av kött och blod. Alldeles levande och med många bottnar. Jag stör inte. Vill inte störa. Stör mig inte på andra. Var och en har rätt till sina egna tankar och åsikter utan att för den delen vara elak eller utsätta någon för kränkningar. Jag är helt enkelt en god människa.
Enkelt kan man tycka. Skitenkelt? Nja. Jag har lärt mig att vara ärlig. Mot mig själv i första hand och mot andra i andra hand. Jag är egentligen en "dålig" kompis. Hör inte av mig (för jag vågar inte störa för jag har alldeles för många gånger fått frågan om "vad vill du?" när jag ringt), inte speciellt pratig men delar gärna av mig av mina erfarenheter (om någon frågar). Vem fan vågar vara ärlig idag utan att trampa någon på tårna, utan att någon stör sig? Vem vågar vara stark och vara sig själv utan att vara obekväm? Jag vill så gärna passa in.
Det vill min äldsta också.
Så när jag får telefonsamtalet från ett gråtande barn, (och när hon berättar något så har det pågått ett tag) när jag trodde att allt var över, rasar min värld samman. Och för henne är det katastrof. Dom som hon på riktigt varit så glad över att få ha som vänner visar sig inte alls vara så bra vänner. Trots allt.
Och jag kokar.
Och jag försöker vara den kloka förnuftiga mamman.
Och jag vet inte vad jag ska säga till henne för att trösta och göra det bättre.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Och jag tänker att jag ger upp. Fast det kan jag inte göra. Jag måste kämpa. För henne. Bevisa att "screw them". Att hon är värd så mycket bättre. Det måste jag visa...
...men innerst inne är jag trasig. Sönder. Och väldigt, väldigt liten.
Och jag hatar att just hon måste gå igenom detta. Jag hatar att det som började på högstadiet inte kan få ett fuckning slut! Jag hatar att sitta här hemma och veta att hon är ensam. Ensam med ångest, depression och tusen frågor om "varför?", "vad gör jag för fel?" och "vad är det för fel på mig?" och "varför tycker ingen om mig?"
