söndag 16 november 2014

Om att ge upp. Nästan.

Jag undrar vad som driver människor till mobbing, kränkningar eller andra sårande saker.
På riktigt.
Jag undrar.
Vad är det som gör att människor inte tror att det som säger, skriver, gör eller visar inte uppfattas som enormt sårande?
Vad är det som gör att vissa människor blir utsatta och andra inte?
Vad är grejen?
Jag fattar inte!?
Vad är det som gör att en del ser sig själva som för mer än andra och inte kan se förbi sina egna brister eller dåliga egenskaper. Ingen är ju perfekt. Långt därifrån.
Jag har själv upplevt att inte passa in (och passar väl egentligen fortfarande inte in) men jag är vuxen nu och tänker "who cares". Fast det är ju inte sant. INTE ETT JÄVLA DUGG om jag ska vara ärlig. Och det tänker jag vara. Jag försöker ALLTID se det goda i varje människa. Jag ser det som en bra egenskap hos mig själv men också en dålig. Många minor har jag stött på. Krossats men rest mig upp. Skakat av mig resterna av det jag trott jag hade och fortsatt. Framåt. Uppåt. Stoltare. På min väg. Min egen.
Jag är en människa. Av kött och blod. Alldeles levande och med många bottnar. Jag stör inte. Vill inte störa. Stör mig inte på andra. Var och en har rätt till sina egna tankar och åsikter utan att för den delen vara elak eller utsätta någon för kränkningar. Jag är helt enkelt en god människa.
Enkelt kan man tycka. Skitenkelt? Nja. Jag har lärt mig att vara ärlig. Mot mig själv i första hand och mot andra i andra hand. Jag är egentligen en "dålig" kompis. Hör inte av mig (för jag vågar inte störa för jag har alldeles för många gånger fått frågan om "vad vill du?" när jag ringt), inte speciellt pratig men delar gärna av mig av mina erfarenheter (om någon frågar). Vem fan vågar vara ärlig idag utan att trampa någon på tårna, utan att någon stör sig? Vem vågar vara stark och vara sig själv utan att vara obekväm? Jag vill så gärna passa in.
Det vill min äldsta också.
Så när jag får telefonsamtalet från ett gråtande barn, (och när hon berättar något så har det pågått ett tag) när jag trodde att allt var över, rasar min värld samman. Och för henne är det katastrof. Dom som hon på riktigt varit så glad över att få ha som vänner visar sig inte alls vara så bra vänner. Trots allt.
Och jag kokar.
Och jag försöker vara den kloka förnuftiga mamman.
Och jag vet inte vad jag ska säga till henne för att trösta och göra det bättre.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Och jag tänker att jag ger upp. Fast det kan jag inte göra. Jag måste kämpa. För henne. Bevisa att "screw them". Att hon är värd så mycket bättre. Det måste jag visa...
...men innerst inne är jag trasig. Sönder. Och väldigt, väldigt liten.
Och jag hatar att just hon måste gå igenom detta. Jag hatar att det som började på högstadiet inte kan få ett fuckning slut! Jag hatar att sitta här hemma och veta att hon är ensam. Ensam med ångest, depression och tusen frågor om "varför?", "vad gör jag för fel?" och "vad är det för fel på mig?" och "varför tycker ingen om mig?"


13 kommentarer:

Pea sa...

Å, fina du, jag vet hur sånt känns för egen del. Man kan bara göra sitt bästa och vara sig själv. Men lätt är det inte. Ännu svårare när det drabbar ens barn. Men det är inte henne det är fel på utan dom andra. Hoppas av hela mitt hjärta att det ordnar sig. Kram ❤️

Anki sa...

Men åååååååå!!!
Jag går också sönder lite igen när jag läser!
Det är absolut än värre och det värsta onda någonsin när det är barnen. VARFÖR i helvete måste de älskade människorna vara med om detta??!

Varmaste Kram!!

Agneta sa...

Varför har människor så svårt att acceptera varandra? Och varför är det så svårt att behandla andra som man själv vill bli behandlad??

I will not keep calm and you can fuck off sa...

När ens barn har ont har man själv ont, så är det bara. Kram till er båda, till er alla.

The Queen of fucking Everything sa...

Fyfyfyfyfyyyy!! Om det gör ont att läsa kan jag bara föreställa mig hur ont det gör att uppleva det! Så himla ledsamt:-(

Anonym sa...

Ååååå får så ont i magen... Du vet var jag finns om du vill prata, Pöss L

Ezter sa...

Känner igen så mycket här! Det är så svårt och när barnen är ledsna är man själv mer än ledsen. Har haft en trasig Mellan här i helgen, hon åkte hem utan att vi rett ut vårt problem. För tyvärr, hennes grundproblem har jag orsakat. Det har följt henne hela livet, hon bli sviken om och om igen...
Det var verkligen inte MIN mening! Suck, vad man bara vill att ens barn ska må bra!
Största kramen!

Bitte sa...

Ååååh, ja, det är så himla hemskt när något sådant här drabbar ens barn... Man vill att de ska ha det bäst och få vara sig själva, göra sina val och inte påverkas av andra. Man vill verkligen ge upp men det går ju inte. Vem ska de då ha som hjälp och stöd? Vet precis hur det känns... Kram på dig och hoppas det löser sig för henne!

Spader Madame sa...

Ledsen att höra om. Det är så svårt att stoppa något som har börjat så här. Håller tummarna att ni ska hålla ut och att det blir bättre snart. Det blir bättre.

Fru Venus sa...

Jag är så ledsen vännen :-( vet ju hur det är. Kram ♡

Anonym sa...

Stackars äldsta! Du kanske borde hjälpa henne att prata med en kurator eller psykolog innan ångesten och depressionen går för långt. Styrkekramar till er!

Cina sa...

Håller tummarna att det ändå blir bättre snart. Det gör ont att läsa och vet att det gör ont när ens barn inte mår bra.

Anonym sa...

altså...jeg vet at dette ikke hjelper sånn der i nuläget men: jeg var som du, og som din eldste. Og av alle dem jeg gikk på skolen med er det meg, og hun der snille i klassen, det har gått bra med. Sånn ordentlig bra. Jeg tror det er fordi vi vet å sette pris på det vi har rundt oss.