söndag 29 augusti 2010

Minnesdag.

"Vi" har städat sjöbod. Maken frågade faktiskt om jag inte kunde följa med för "du är bättre på att städa". No shit, Sherlock!
Det var inte så allra värst för dom hade plockat bort ganska mycket i natt innan gänget gick till Kanten och till slut var och en hem till sitt.

Idag firar vi i stillhet änglagosses födelsedag.
Ett prematurt barn som förlöstes med akut kejsarsnitt efter att min moderkaka lossnat helt.
Ett livlöst barn som med oerhört skickliga läkare och sköterskor fick liv.
Ett liv som var omöjligt.
Bebisar ska kunna andas själva och inte med respirator för resten av sina liv.
Bebisar ska kunna kissa och bajsa själv.
Bebisar ska kunna äta själv.
Bebisar ska öppna sina ögon.
Bebisar ska regera på ljus och ljud.
Bebisar ska inte bara ligga där...stilla...
17 år gammal om han hade fått vara med oss men vi fick bara fem dagar med honom. Vi är oerhört tacksamma för dom dagarna!
Säkert funderar en del på hur man går vidare i livet när man förlorar ett barn. Man gör det! Tids nog. Jag gjorde det till en början väldigt arg och full av skuld, förtvivlan och lättad, så småningom med lättare steg. Skulden är svår att bära. Skuld kände jag, den kommer med alla frågor som jag ställde mig om och om igen. Frågor som, varför, hur, när, var och om. Samma svar...det fanns inget jag kunde gjort annorlunda. Ilskan mot omvärlden med orättvisan som bränsle. Nattsvart förtvivlan och ångest där gråt är det enda som hjälper, tills det inte finns tårar kvar, tills man är helt tom. Lättnad över att komma till ro med sin sorg och över att det finns ett ljus i tunneln, långt där borta...man måste bara fortsätta gå framåt. Hade jag och maken inte gjort det då hade vi inte haft våra superfina döttrar idag.
Pöss på er.

26 kommentarer:

Shamrock sa...

Konstigt nog går livet vidare... Massor av kramar till dig idag

Petra sa...

Måste vara så fruktansvärt att förlora ett barn. Dagen största kram går till dig, du underbara kvinna.

Jesse-Paloma sa...

Grattis till eran gosse där uppe bland alla andra änglar! Kan inte föreställa mig hur det är att förlora ett barn men en stoor bamsekram sänder jag till dig och din familj idag! KRAAM!

Knasterfaster sa...

Det går inte att begripa. Så ofattbart att mista ett barn. Så fint att du/ni firar en minnesdag över änglapojken som kom och försvann. KRAM Gafflan.

Rut-Knut-Tjut sa...

Fruktansvärt att behöva uppleva något sådant. Kram till er på denna dag.

Fru Venus sa...

Minnen lever kvar som stjärnor på himlen, hur ont det än gör. Kramar i massor till er alla!

Monica sa...

♥Stor blöt pöss och en hård kram till dig på änglagossens dag♥

Agneta sa...

Åh... jag kommer inte på några bra ord.... Bara att jag tänker på dig och skickar en stor och varm kram.

Sus sa...

Grattis Änglagossen! Han och min Äldsting är årsbarn...

Pinglan sa...

Det måste vara ofattbart att förlora ett barn! Stor kram till er!!

Märta sa...

Även om acceptans är det enda som gör att man kan gå vidare finns ju alltid det där "om ändå" kvar.. Hoppas ni får en riktigt fin minnesdag!
Massor av varma kramar till dig och din familj!

Bergljot sa...

Stor klem til dere fra meg.

Malla sa...

Hemska saker :( Skickar en stor kram till er alla!

Singelmamman sa...

Åh. Så fint skrivet. Säger som andra, att förlora sitt barn låter som en ofattbar sorg. Min äldsta och er son är årsbarn. Kram och tack för att du delade med dig av dina känslor.

. sa...

Alla som gått igenom jobbiga händelser i sina liv vet att livet så småningom går vidare. Men först klappar man ihop, man tror att man aldrig kommer att kunna fungera igen, man gråter, hatar, blir apatisk. Allt sker om och om igen, i ett enda kaos. Men sen...

Sen reser man sig. Och sakta, sakta börjar vardagen att återvända. Men livet blir sig aldrig det samma igen. Aldrig någonsin. Men nånstans lär man sig att leva med minnet. Man lär sig hantera det svåra och alla de känslor som periodvis och regelbundet väller upp. Ja, kanske t.o.m. ett accepterande kryper in i själen och lägger sig till ro till slut....

Jag tänker på dig denna sorgliga årsdag.

Kramkram
Ullis

Shy sa...

Så fint du har skrive om det som de har opplevd. Livet kan vere hardt og ufatteleg trist, men det MÅ gå vidare, og sånn MÅ det vere.
Den dagen for 17 år sidan vart eg 31 år....

Jenny sa...

Sorgligt men vackert på samma gång...

Varma kramar till Dej och resten av familjen!
J:son

UlGu sa...

En stor kram till er idag på Änglagossens dag. Tänker på er.
Kram

Heléne sa...

Stor kraam till er <3

Gafflan sa...

Helén:
Tack! Det finns en till som har minnesdag idag och det är ju din J som har dopdag. Tänd ett litet ljus och krama henne en lååång stund.
Pöss och kram.

Tacka alla för fina och varma ord ni är ABSOLUT UTAN TVEKAN VÄRLDENS BÄSTA BLOGGVÄNNER!!
Massa kramar till er alla.

Anonym sa...

Mitt hjärta brister!! Orden räcker inte till. Fem dagars ofattbar kärlek mellan ett barn och hans mor får tiden att stanna. Minnet har du/ni alltid kvar!!

Gafflan sa...

Livet innan Liten:
Minnet finns alltid med, vaje dag, varenda sekund och jag känner mig lyckligt som fick fem dagar :D

anna sa...

Usch vad hemskt. Vad ska man säga, det suger fett. Det är så orättvist som det kan bli att detta ska behöva drabba någon. Att mista ett barn måste vara det värsta som finns. Tiden läker inga sår, den gör dem bara lite lättare att leva med.
Kram

Klankis sa...

Åh. Vad fint du skriver om detta.
Stor kram till er!

Mångmamma sa...

Hur konstigt det än låter så avundas jag dig era fem dagar tillsammans.
Min lille som vände innan han hann fram skulle bli åtta år nu i september!
Jag säger som jag brukar; att förlora ett barn är en omöjlighet, ändå går livet vidare!
Kram till er alla.

Susjos sa...

Kram från mej ;)