Det har egentligen inte hänt något speciellt mer än att jag känner en stor besvikelse på människor runt omkring mig och till viss del även på mig själv. På hur livet inte vill flyta på för delar av min familj utan måste haka upp sig och gärna sätta käppar i hjulen och att det är så in i helvete tråkigt, sorgligt men framförallt ledsamt.
I alla fall fick maken sig en skopa ovett när han öppnade munnen
(när jag sorterade ner tvättberget i mer hanterbara högar samt körde tvättmaskin, hängde tvätt, vek tvätt för brinnande livet och det vet ju alla att kommentarer av s k humorkaraktär inte alltid går hem då)
och kommenterade bristen på andelen tvätt i tvättkorgen och undrade vilket årtionde "vi"
("vi" betyder aldrig vi som att vi tillsammans delar på ansvar i hushållet utan det betyder uteslutande att det alltid är jag som utför allt
faktiskt skulle kunna lägga all tvätt i tvättkorgen?!
....................
Den stora tystnaden (från min sida) uppstod men när han drog efter andan för att komma med ytterligare en syrlig kommentar bad jag honom "hålla käften" och eskorterade honom ut ur min åsyn för det brann nämligen i huvudet på mig och hade han stannat kvar hade jag antagligen ansökt om skilsmässa rakt av!!
Men
Idag är det måndag.
Ny vecka.
Nya möjligheter.
Pöss på er.
2 kommentarer:
Jag förstår dig. Man kan bli så evinnerligt trött på att inget någonsin flyter. Och flyter det, så är det max en kvart. Det tar energi. Man vill att familjen ska ha det bra. Man vill orka själv också.
Skickar över en varm kram <3
Förstår också! Man vill ju att alla i familjen ska må bra!
Skicka en kommentar