jag superirriterad.
På maken.
Egentligen hade han inte gjort något utan det var nog bara det att han existerade.
Eller andades.
Stackars sate.
Jag tror att det är mina hormoner. Pendlar mellan att vara himmelskt harmonisk till gräsligt grinig och gråtmild. Flera gånger per
Pöss på er.
5 kommentarer:
Vissa dagar undrar jag varför människor överlag existerar. :-)
Klimakteriet?
De där Makarna, de har det inte lätt! Ibland saknar jag min jättemycket, ibland efter att ha träffat honom i fem minuter blir jag irriterad!
Jag vet, det är förfärligt!
Måste vara klimakteriet - tror jag ;-)
Skicka en kommentar