söndag 2 januari 2011

Livet.

Födelsedagsfirande har fortsatt idag men grusats av livet självt då dåliga nyheter om att en barndomsvän till maken hastigt gått bort endast 52 år gammal...
...vad säger man?!
Livet när det som mest pågår och igen blir man abrupt påmind om sin egen dödlighet och att man faktiskt är mer än halvägs i livet.
Man borde bli bättre på att leva här o nu...
Ja, det borde man men ändå är det så fruktansvärt svårt att genomföra.

7 kommentarer:

Chrissan sa...

Det är sånt som gör man får lite eftertanke...

Knasterfaster sa...

Så tråkigt. Ja, vad ska man säga? Det är alltid svårt att hitta rätt ord när någon gått bort. Döden kommer alltid oväntat, vare sig den är väntad eller inte.

Fru Venus sa...

Det finns inget att säga, kanske sen längre fram. Egentligen borde man leva som om varje dag vore den sista! *kramar om jättehårt*

Fru Gårman sa...

Ja, livet, det är så oförutsägbart. Jättekram.

Anonym sa...

Man borde leva varje dag som om det vore den sista, problemet är att "livet" ofta kommer emellan.

Ezter sa...

Så sant som det är sagt, man borde inte ta nånting för givet heller...

Malla sa...

Usch så trist :(
Kram