Det är faktiskt så att jag har fruktansvärt svårt att vara på mer än ett ställe i taget hur mycket jag än skulle vilja. Detta faktum presenterade jag för maken då det uppenbart är så att föräldramöten på högstadiet sker på en och samma kväll för alla årskurser. Så jag sa att han faktiskt får ta en av klasserna, erbjöd honom till och med äldstas klass för han känner föräldrarna bäst i den klassen. Han totalvägrar! Jag är dock inte förvånad för han har ALDRIG varit med på något föräldramöte, någonsin, fast vi haft skolbarn dom senaste tio åren. Ärligt talat tror jag han lider av lokal social fobi, för att resa jorden runt och flänga på inköpresor i norra Europa eller gå på kurser inom samma geografiska område är inga som helst problem men att offra några timmar en vardagskväll, inom samma kommun, det är stört omöjligt. Jag kan faktiskt närvara och vara med på båda storsamlingarna men måste hoppa över samvaron klassvis eller göra tvärt om...om jag vill. Nu är bara frågan vilket som är viktigast eller om jag ska ställa mig i guppen för slappa och oengagerade föräldrar och helt enkelt skita i att gå?! Beslut, beslut...
Jag har dock beslutat mig för att aldrig mer fråga honom. Jag blev, inte bara sur, utan också ledsen. Han har straffats med tystnad från mig ända sedan igår eftermiddag (bra stämning? näää) och jag har fortfarande inget att säga honom, i alla fall inte i detta ärende.
Om ni vill veta hur det är att vara ensamstående gift är bara att fråga undertecknad.
PS. Nu låter det som om han är värsta sämsta pappan och det är han INTE!!! Han är bara lite jobbig ibland. Speciellt när det kommer till sådan som att gå på föräldramöten eller utvecklingssamtal. DS
En liten lätt luftpuss på er.
15 kommentarer:
Här är det oftast pappan som går på föräldramöten =)
Men skulle ibland ändå vilja ha en kloning för stunden.
Kramiz
Samma här, men mitt ex har ursäkten(?) att han bor på en annan ö, och det går att halvt dygn för honom om han kommer. Fast jag tycker nog att kan kunde offra sig en gång på nio år... Jag har däremot inget, absolut inget försvarstal vad gäller din man. Tig ihjäl honom ;-) Pöss!
Får se vilket år jag får Leon att gå, eller F:s pappa för den delen. Måste börja bearbeta genast efter att ha läst detta..
Inte lätt det där... Min pappa vägrade nog oxå gå på föräldrarmöte tror jag... Mitt barns pappa går mer än gärna! TAck och lov...
Ja, ibland vill man verkligen klona sig. Hoppas ni hittar en lösning.
puss tillbaka!
Mmmm, det är inte lätt det där. Klona sig är svårt. Relationer också. Vägrats har det inte hos oss men jag slipper gärna...
Jag är en sådan där som bara inte fixar att gå på föräldramöte heller. Vet inte varför, och jag önskar jag kunde visa mer intresse för mina barns klasser, men det går bara inte! Jag känner mig hemsk.
Men spark´n i röva.
Hårt.
Ensamstående gift!
Klockren formulering jag lätt kunde känna igen mig i...stundtals!
Jag förstår att det inte är lätt, det där med att behöva klona sig;) Karlar tror ju att man kan det lite nu ocj då verkar det som..
Det där med föräldramöten tyckte jag själv var pest att gå på, tyckte att de var skittråkiga om jag ska vara ärlig, men jag gick ju ändå, för en del av informationen kunde ju vara vikig. Kunde inte jag så gick ju Maken.
På högstadiet var det inga föräldramöten, bara ett enda i sjuan när de började, vilket var skönt. Jag tyckte att det räckte med de där kvartssamtalen.
I ett sådant här läge när mötena är i stort sett samtidigt kunde han ju ställa upp tycker jag, för det är ju hans barn också, så tig ihjäl honom;)
Min sambo tycker det är jättejobbigt att gå på föräldramöten. Det är bland det värsta han vet men han gör det ändå. Ofta går vi tillsammans men ibland går han själv. Han gör det för min och för barnens skull. Så tråkigt för dig och barnen att din man inte vill gå på föräldramöten. Jag förstår att du är tyst. Du ska inte behöva vara ensamstående gift. Barnen är väl era gemensamma? Jag blir så ARG!!! STOR KRAM till dig. /Knasterfaster
Känner igen det där. Jag har fått med mig honom men bara när vi gått båda samtidigt, han har aldrig gått själv.
Struntar i den lätta luftpussen och säger som Nilla brukar göra; Tjong i medaljongen och här kommer en smällande pöss! Spelar inte någon roll tycker jag hur svårt föräldrar tycker att det är att gå på föräldramöte. Det är ju för sjutton sina egna barn det handlar om! Jag som alltid haft frånvarande föräldrar blir skitförbannad när jag läser pappor eller mammor som tycker att det är tråkigt eller jobbigt.
Blir sur bara jag läser om det för det finns en pappa i min närhet som är likadan. Och det gör mig galen! Så bra att de kan välja då! För någon bör ju gå, och "någon" är oftast en kvinna. Märkligt.
Skicka en kommentar