lördag 10 april 2010

Idag ska jag vara snäll.

Jag var ingen trevlig eller snäll mamma igår. Ingen vidare trevlig hustru heller för den delen.
Sinnet rinner liksom över ibland och jag beter mig avskyvärt mot min familj.
Svarar tyket på frågor, om jag svarar överhuvudtaget.
Lättirriterad och retar mig på allt från hur någon sitter till hur dom andas.
Gräslig är jag!
PMS är bakgrunden, inte en ursäkt, utan en jävligt jobbig följeslagare under några dagar.
Att jag ändå försöker lägga band på mig och verkligen tänka mig för innan jag svarar hjälper inte. Ur min mun kommer bara dumheter, elakheter och skitsaker.
Det är ju inte rimligt att bli utskälld för ingenting. Inte rimligt när döttrarna tittar oförstående på mig undrande vad dom sa, gjorde eller vad som hände.
Yngsta tycker inte om mig alls när jag är så här, äldsta har bättre förståelse. Maken håller sig borta.
Det värsta är när min PMS-ilska och makens låga blodsocker (diabetesen) går i klinch...löjliga diskussioner över löjliga ting.
Jag gör det omöjligt för resten av familjen att bara vara.
Surbittermegakärringen tar över och lever rövare med min mentala status och det är gräsligt.
Så nu har jag fått sagt det! (som om det ursäktar mina dumheter)
Solen skiner och fåglarna kvittrar ute idag men själv går jag runt med ett regnmoln över mig.
Åh hej vad livet är ljuvligt ibland.
Jävla hormoner.

11 kommentarer:

Tigris Predikantan sa...

Hum ... jag som kan vara så avskyvärd och det beror inte på PMS ... vete katten på vad! Inte roligt alls!
:)

Fru Venus sa...

Jag som inte haft något som ens liknar PMS under hela mitt vuxna liv vet inte vad JAG ska skylla på....Däremot tror jag att din familj glömmer det, för mellan varven är du säkert en helt underbar mamma och oemotståndlig fru :-) Njut av solen idag, vi har bara grå-grå-grå idag igen :-( KRAM

Knasterfaster sa...

Sådan där var jag när jag hade hormonspiral. Det var hemskt. Jag är normalt en väldigt lugn och sansad person. Dina döttrar har säkert överseende med dina utbrott. Har du pratat med dem om det? Stor kram!

Knaada sa...

Å jag var lika när jag var gravid, förutom att jag grät varje dag av självömkan också...

Säger som du - Jävla hormoner!

stort och smått sa...

Usch, det där är jobbigt. Samvetet som följer är olidligt.
Om det är till någon tröst så är jag likadan. Om det är PMS eller bara pga stress och allmänt missnöje vet jag inte... men jobbigt är det och hemsk är jag. Har en inte alltför rolig dag idag, just nu, men jag hoppas att det försvinner lika snabbt som det kom.
Hoppas din dag blir bra och skön!
Kram

nillas liv på pinnen sa...

Men med tanke på den tillvaro vi lever i är det då verkligen inte naturligt att gå omkring och vara glad och snäll för jämnan. Om man inte är lobotomerad då.
Däremot är det väl så att ens barn får ta oproportionellt stor del av det dåliga humöret enligt principen katten på råttan och råttan på repet. Man får berätta det för dem, så de inte går omkring och tror att allt är deras fel.

Snäckskalsdalen sa...

Jag har inte haft några hormoner som stört.
Jag har i stället alltid legat på en mycket jämn arg-kurva (ingen kurva, en mer linjär, horisontell sak högt upp på skalan) men hela den där linjen håller på att sjunka neråt. Och DET oroar mig mycket. Det är liksom inte jag, det.
Nä, så farligt är det väl inte.
Men jag vet inte hur fördelningen känsmässigt är i din familj. Vi har en vän-familj där det finns sammanlagt 3 kvinnor och 2 män. Där har man gjort en uppdelning så att den manliga delen av populationen har rätt till en PMS vecka dom också. Det fungerar. Ibland.
Kram
Agneta

Monica sa...

Jag är lite förbaskat också men det är för att jag ska jobba ikväll...
Soliga kramar från centralorten ;D

anna sa...

Man får skylla på pms. Inte ditt fel att hormonerna tar över kroppen sådär och får en att bli värsta übermegabitchen! ;-)
Kram

Sandra med tre ungarna♥♥♥ sa...

Hoppas det blir bättre snart!

Ancan sa...

Usch, inte kul att bli sådan där, been there - than that kan man milt säga :(

Inte kul att behöva dras med dåligt samvete dagarna efteråt heller :(

"Tur att du är så go när du är go" brukar mannen i mitt liv kommentera efter ett sådant där totalras...

Tur att han är så go alltid, för vem skulle annars stå ut med mig vissa dagar i månaden ?