tisdag 9 februari 2010

Nemas problemas?

Seriöst alltså!
Lite såhär känner jag mig just nu.
Jag ska laga mat men är lite som förstenad framför datorn.
Egentligen hade jag tänkt ringa fru H och fråga om vi skulle slira runt i snön idag igen men efter Konsumbesöket gick liksom luften ur, som en sladdrig ballong flöt jag och mina matkassar ut i hela hallen. Pust och stön. Vi kan promenera i morgon, det är okej att vila benen emellanåt, visst!?
Så tror jag att jag överlag har kommit in i en period då jag känner mig låg och nere. Ledsen men jag vet inte riktigt varför. PMS:en ligger där och lurar som en gädda i vassen, det har jag koll på men ibland så dyker en annan känsla upp...
Jag tror det är LIVET. Ibland är det så förbannat svårt att bara vara människa och LEVA LIVET. Vi har ju bara detta enda lilla liv och det måste man väl ändå göra det bästa med. Vad är då det bästa och måste man vara så jävla lycklig jämt?
Är inte att LEVA också att kunna känna sig nere fast det egentligen inte finns något att vara deprimerad över.
Kanske skulle jag gå i terapi och älta mina grubblerier eller lära mig att omprogramera hjärna till ett annat tänk.
Nog om detta!
Får jag bara lite mat i magen så får jag nog ett annat perspektiv på det som går runt i min lilla hjärna just nu :)

12 kommentarer:

Malla sa...

nä fy, tänk om man skulle vara glad jämt? vad skulle man då gnälla över? gu så trist.

Bloggande 4barnsmamma sa...

Hoppas det hjälper med lite mat.
Brukar det göra tycker jag:)

Madlar sa...

Var bara lugn, finns forskning som visar att februari är den mentalt mest dystra månaden på året. Men nu har snart halva månaden gått så härda ut!

Märta sa...

:) Den känslan kändes bekant! Och bilden också för den delen! Å andra sidan skulle ju den ljusa sidan av livet inte kännas lika skoj om man inte tog någon sväng ner i dalarna någongång emellanåt.

Alfahannen sa...

GUL BIL! *dask*

Känns det bättre? :)

Fru Venus sa...

Pratade just med syrran i Helsingfors, och vi sa att vi båda kände oss som du beskriver det. Men vi vet precis som du, att det är övergående :-) Ha en skön kväll, kram! Ursnygg bild förresten :-D

Knasterfaster sa...

Känner också så där. Jag tycker att det känns som om dagarna i februari aldrig tar slut. Har aldrig gillat den här månaden.

S sa...

Ibland blir hopplösheten bara för stor och livet känns jobbigt. Det är helt okej att känna så. Men mat är viktigt, hoppas du fick dig något gott att äta!

Gafflan sa...

Livet kan ju inte vara en dans på rosor jämt det vet jag. När jag hade fått lite mat i magen kände jag att livet gick från grått till färgat. Det är ju också väldigt skönt att veta att vi har alla våra stunder av nedstämdhet. Tack för att ni delar med er :))

Alfahannen: Gul Bil satt som en smäck ;) *ASGARV* Tack för det =))

Omentjej sa...

Jag känner precis likadant, och visst är det viktigt att tillåta sig att vara lite nere ibland. För att kunna vara riktigt glad måste man veta vad det innebär att vara riktigt ledsen, osv. Jag har all anledning att vara lycklig, men just nu är jag mest trött och nere och orkeslös. Inte undra på när man haft en soldag i månaden i ett halvår (hm, iaf känns det så). Snart är det vår och då piggar vi på oss!

Ulrika sa...

Om man var glad jämt skulle man ju inte uppskatta den glädjen. Men när man vet att ibland är allt pest eller åtminstone tristess då blir man ju glad när det vänder igen.

Klart att leva betyder både glädje och sorg, skratt och gråt, pest och kolera ;)

Du har fattat galoppen!
;)

Gafflan sa...

Omentjej:
Nog är det så! Och jag ser också fram emot VÅREN! :)

Ulrika:
Det är sant det du säger och idag skiner solen här och då känns det redan mycket bättre :)