tisdag 13 oktober 2009

Veckans sanning.

Ormfobi.
Nu menar jag inte bara att se dom i natura så att säga. Öppnar jag en tidning och det kommer ett uppslag med detta läskiga djur så släpper jag tidningen rakt av!
Ormar inköpta på leksaksaffär skrämmer mig lika mycket som riktiga sådana.
Djuraffärer, måste be någon familjemedlem kolla först så att det inte finns krälisar innan jag går in.
Djurprogram, med blandat innehåll, får mig alltid att sitta på helspänn. Man vet ju aldrig om det dyker upp något hemskt.
Många har ju spindelfobi men inte jag. Förstå mig rätt nu, det är inte så att jag väldigt gärna skulle vilja ha en tarantella hemma men jag har inga problem att titta på eller kanske t o m klappa/hålla i en. Ormar...nä. Finns inte på kartan att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig peta på en. NO WAY!
Det har hänt att jag nästan börjat gråta vid blotta tanken på att det kanske skulle kunna finnas ormar någonstans runt vårt hus! Jag får kräkkänslor, darrningar, svettas och svårt att andas.
Ormar är det absolut värsta som finns!!!!
Sen har jag en massa andra fobier som cellskräck. Det gick så långt att jag under en period inte ens kunde åka hiss. Jag har jobbat mycket på den fobin och kan säga att jag nästan är botad. Fast att tycka in mig i trånga utrymmen är väl inte något jag längtar efter precis!

Inga kommentarer: