lördag 21 augusti 2010

Så händer det!

Att man mitt i livet får höra att kvinnan som kämpat mot cancer både en och två gånger har lämnat oss alldeles för tidigt.
Hon som var hustru och mamma...
Hon som skrattande ironiserade över sin man med all världens glitter i ögonen.
Hon som ska vara här med oss!
Hon som hade halva livet kvar!
Hur hon som var livsbejakande, levnadsglad, positiv och med en sjujädra kämparanda mot sjukdomens härjningar i kroppen har somnat in, slutat kämpat...och livet ställs på sin spets för den lilla familjen.
Hur livet pågår som om ingenting har hänt medan den står still för hennes närmaste.
Hur dom närmaste säkert känner lättnad, saknad, skuld, vrede och en stor ömhet på samma gång.
Hur sorgen river med förtvivlan och ångest som följeslagare.
Hur man aldrig kan förbereda sig för dödens ögonblick.
Hur dom tar ett ögonblick och ett andetag i sänder.
Små steg, små, små...steg...
Hur tankar och livsfunderingar sätts i perspektiv, blir futtiga oväsentliga petitesser.
Hur man skäms över att inte tacksamt ta emot varje dag som en gåva.
Hur man tvingas omvärdera vad som är viktig i livet...igen.
Hur orättvist det är att dom som verkligen gör skillnad måste lämna oss.
Sov Gott "U"...

15 kommentarer:

Renée sa...

Att leva här och nu är inte så lätt som man tror... Jag lider med dig och hennes anhöriga. Ibland är livet verkligen orättvist på alla sätt och vis...

stort och smått sa...

Åh, vad tråkigt.... Livet kan vara så orättvist och så svårt att förstå sig på...
Ta vara på dig, och familjen.
KRAMAR

Suzan sa...

jag beklagar....

*stor varm kram*

Petra sa...

Så fruktansvär denna sjukdom är. Har själv haft några nära och kära som har lämnat livet alldelles för tidigt för denna jävelsjukdom.
Sänder över en stor kram till dig.

De Tokiga Brokiga sa...

Jag beklagar sorgen. Det är alltid så förfärligt när någon man står nära går bort. Både förlusten i sig och påminnelsen om den egna dödligheten. Ångestframkallande och svår sorg, allt på en gång. Hemskt!

Shamrock sa...

Åh vad ledsamt. En stor kram till dig som tröst

Livet innan Liten sa...

Jag beklagar!!

Knasterfaster sa...

En KRAM till dig Gafflan.

Malla sa...

usch usch usch, stor kram härifrån!

J:son sa...

Så vackert DU skriver om Din vän..
En liten tår bränner i ögonvrån här och jag blinkar.

Massor med kramar till Dej och varma tankar till Hennes anhöriga.
Lider med Dej och dom..

J:son

Stjärnkraft sa...

Man påminns handgripligen om hur skör den tråden är som själva livet vävs av. Det gäller verkligen att väva in så många glada tankar och ljusa minnen som man bara kan, för rätt vad det är tar tråden slut på spolen utan att väven blivit klar.

Så väv hellre dig en sommarklänning, ljus, av fjäderlätt chiffong än en ryamatta, otymplig och ful - som faktiskt är för tung att bära på. Och framför allt: låt skytteln gå, väv här, väv NU!

Du vet att jag vet hur overkligt något som det här känns. Det är väl ingen tröst i sig, men det är allt jag kan erbjuda. Och varma tankar till "U":s familj.

Snäckskalsdalen. sa...

Japp, det kommer nära ibland och man kan bara finnas för dom som är kvar här. Själv får man sig en tankeställare som är väldigt nyttig, tror jag.
Men livet är tufft, alldeles för tufft ibland.

Fru Venus sa...

Livet ger, och livet tar. Tyvärr brukar det ta av dom som ger mest åt andra. Hoppas du har ork och krafter kvar till U:s familj. Dom behöver det, speciellt när vardagen kommer på sen senare. Sköt om dig nu vännen *kramar massor*

Selma sa...

Det är verkligen orättvist.

B i t t e sa...

Usch ja, sånt kommer man aldrig lära sig förstå. Dina ord beskriver allt så vackert och riktigt. Kram till dig och tankar till den sörjande familjen