Gafflan går med räserfart hem efter jobbet.
Det tar 3 minuter, max, att gå och går man på utav bara den så tar det inte mer än två minuter men...jag har alltid uppförsbacke (det är sant) när jag ska hem oavsett vart i samhället jag varit. Bor högt.
Går genom grinden hemma och slänger ett öga mot bilen...ehhh...var är den?!
Jo, just det ja...bilen...öhhh...den står kvar på jobbet för den tog jag ju när jag var hemma på lunch för jag skulle ju handla lite...efter jobbet...
Bra jobbat Gafflan!
Bara att vända och gå ner och hämta bilen, handla det jag skulle ha och sedan hem.
Förresten, vart kan jag köpa nytt minne för mitt har tydligen slutat fungera.
Pöss på er.
17 kommentarer:
Det är lite som; Huvudet under armen och ingen arm! :D
Min kloka mormorsa alltid:
Det man inte har i huvudet får man ha i benen.
ojsan :P
Jag har faktiskt ett extraminne i form av en kompis... Skitbra...
Du fick du ju i alla fall nedförsbacke när du gick för att hämta hem bilen! Det kunde ha varit värre!
Se det från den positiva sidan. Tack vare detta fick du lite frisk luft och motion
Jag bävar för den dagen inte ungarna bor hemma mera och kan påminna mig om saker...men motion fick du ju, alldeles gratis :-D
Minneskort finns i elektronikhandeln. Bara att plugga in.
USB i örat då eller ena näsborren? Ungefär som gamla tidens gummisnodd runt fingret som påminnare ;)
Ibland kan man bli lite trött på sig själv..
Fast å andra sidan kan ju ens bloggläsare få sig ett gott skratt! Tack! ;)
Kan tyvärr inte sälja mitt, fungerar bara ibland...
Själv gick jag till affären för att köpa lysrör. Men väl där... visste inte vilken sort eller storlek. Så jag fick åka hem. Till mörkret. Men det är en ljusare dag imorgon. Tror jag.
men tänk vad motion du fick.....
HAha pucko ;-)
Upsi!
HEJ! trevlig blogg det här :)
Å, det trodde du att du var ensam om....välkommen till gänget. Det är nog alldeles säkert alldeles normalt. Kanske.
Vilka roliga inlägg du haft det sista, som vanligt iofs! Jag har läst i kapp.
Men jag blev väldigt sorgsen när jag läste om den lille sonen, så förtvivlat det måste ha varit.....men ni har kämpat er igenom det....sorgligt.
Kramar
Skicka en kommentar