Lite då och då händer det att jag läser i bloggar om barn (företrädelsevis yngre än mina) och till viss del föräldrar som får så kallat psykbryt över sina barn eller kanske sig själva!?
Skulle vilja dela med mig av en sådan händelse.
Hon är runt 3 år och har absolut fått för sig att hon visst ska gå med mig, storasyster och en kompis på cirkus. Enligt min mening är just den åldern ingen bra cirkusålder!
Extremt exalterade, taggad och på heder och samvete lovar hon att sitta still, så gott en treåring nu kan. Hon får följa med.
Någonstans halvägs genom första akten, under uppträdande av hästar, får hon för sig att NU vill hon in i manegen! Bestämt sätter jag henne på sin stol och förklarar att det kan man inte men det örat lyssnar hon inte på. Kampen pågick, med en unge som var mer eller mindre hysterisk och en mamma som var dyngsvett och vansinnigt arg, under resten av första akten. Nu har hon jobbat upp sig till den nivån när hon ej längre är kontaktbar p g a sitt humör. Hon gallskriker och tårarna sprutar för att hon inte får som hon vill! Mamman, det vill säga jag, vill helst sjunka genom jorden. Det är också nu jag slutar försöka prata med henne och liksom bara parerar varje rymningsförsök.
I pausen lämnar jag storasyster+kompis med förmaningen sitt på era platser jag måste köra hem lillasyster (cirkusen var i vårt samhälle). Dom större tjejerna är i sexårsålern och det fanns folk jag kände där som skulle hålla ett öga på juvelerna. Lillasyster J har jag, likt en disktrasa, hängandes under min arm. Behöver jag tala om att hon skrek hela vägen hem och vid överlämnandet till maken passade på att kissa ner sig i hallen. Han fick sedan den stora äran att försöka lugna ner okontaktbart barn och torka kiss i hallen.
När vi kom hem hade hon somnat av ren utmattning.
Nästa gång hon gick på cirkus var hon fem och ett halvt år och skulle börja förskolan och vi slapp båda två att drabbas av psykbryt.
Ja, hon satt still!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar