fredag 16 oktober 2009

Förresten...

är det min morfars födelsedag idag och det hurrar jag för.
Han har varit yrkesfiskare hela sitt verksamma liv, nu är han en gammal man, en skugga av sitt forna kraftfulla jag. Pigg i knoppen men kroppen vill liksom inte alltid.

Det är också en minnesdag för mig och maken.
16 år sedan vi urnsatte en liten änglagosse.
Det är märkligt hur sådana datum sätter sig!
Finns inte sorg i den dagen längre utan mera vemod blandat med kärlek.
Kan inte riktigt beskriva...tror att sådana känslor är väldigt personliga och olika för alla som varit med om det.

4 kommentarer:

stort och smått sa...

Förstår att det måste vara en jobbig dag....
Trevlig kväll och helg!

Madlar sa...

Vår änglapojke dog för 18 år sedan om 1 månad. Han vilar sida vid sida med en änglasyster som skulle fyllt 20 i somras. För utomstående kan det tyckas vara en oändligt lång tid men jag kan plocka fram minnen i detalj på ett ögonblick.
Fast jag håller inte riktigt med dig, tror att just en sådan situation slår an samma sorts sträng hos oss som varit med om det. Samma lågmälda sorg, diffus saknad efter att inte fått tid med barnet, svaga dagdrömmar om hur barnet skulle sett ut, varit som person. Det är inget man tar upp o pratar om men det finns där, på djupet, inom mig oavsett hur mycket tid som passerar.

Gafflan sa...

Madlar jag håller med dig. Vad jag menar är att jag tycker inte längre att det är jobbigt med minnesdagarna utan som du säger så finns sorgen där, saknaden och undran över vem det lilla barnet skulle vara idag, hur vår familj skulle sett ut. Jag har ett album med foton, avtryck av en liten fot, vykort mm som jag tar fram lite då och då. Albumet kan t o m frambringa hans doft...så... Jag finner också en tröst i vetskapen att andra, så som du, har gått igenom samma sak och det känns som att man har ett speciellt band till människor med liknande erfarenhet. Jag har en moster som också har en änglagosse (hon förlorade pojken 10 mån. innan oss) hon var ett stort stöd när det var som jobbigast. Det jag ska skriva nu låter konstigt men jag är tacksam över erfarenheten, insikten, det gav mig ett nytt sätt att se på livet, vilka mina värderingar var, vad som är viktigast, men jag bär också på en vrede och jag tyckte länge att livet är fruktansvärt orättvist.

nilla sa...

Åh, antar att en sån händelse är omvälvande på många sätt.
Känner igen mig i din beskrivning ovan om insikt från när min mamma dog alltför ung. Man förvärvar på något sätt ett djup som jag inte skulle vilja vara utan.